Klassamhället vi inte ser

Klassamhälle. Ordet väcker ilska hos vissa, kamplust, något att motverka. Hos många väcker det ilska på motsatt håll. Klassamhället existerar inte längre säger man, det är vänsterns klichéer som inte ännu dött ut. Den fria viljan som råder idag har suddat ut klassamhället tycker vissa. Men är det verkligen så att bara för att alla kan göra fria val i livet så existerar inte klyftor mellan rik och fattig eller frisk och svag? Och är det verkligen så att alla kan göra fria val?

Såhär långt kan jag nästan med säkerhet påstå att de flesta läsare sitter och målar upp en bild av vårat svenska samhälle, och försöker se vilka skillnader vi har mellan olika människor beroende av rikedom, ursprung eller kön. Det är väl ändå att förenkla verkligheten lite? Jo, vi har långt kvar att gå till total jämlikhet även i Sverige. Män har högre lön än kvinnor, man får lättare jobb om man är svensk och rika människor har större möjlighet att välja sin väg i livet. Detta är sanningen, men långt ifrån den enda.

Världen utanför vårt lands gränser idag är kaotiskt och går enligt en lustig jargong, och Sverige deltar långt fram i leden. Konsumtion är det som driver, slit och släng för att sedan köpa nytt. Jordens resurser överförbrukas årligen långt över de gränser som möjliggör för återbildning, och det är energibehov som ligger i täten för behoven. Vårat makalösa behov av att alltid förnya oss ligger tätt bakom. Värt att nämna är ju också det faktum att tillverkningen av de produkter vi konsumerar är en av de stora orsakerna till det ofantliga energibehovet. Tänk bara själv, ganska många gånger har du kanske tagit bilen för att ”bara” köpa en tidning och en chokladbit. Chokladbiten och tidningen har båda tillverkats och fraktats lång väg för att komma till dig. Själva bilfärden till kiosken framgår nu helt plötsligt bara vara en liten del i den långa kedja av energikrävande resurser som gjorts för att du ska kunna läsa din tidning och äta din choklad.

Vad som känns riktigt sjukt i vår världs saga är att det beräknas vara runt en femtedel av jordens befolkning vars konsumtion kräver mer än fyra femtedelar av jordens resurser. Konstigt nog verkar det som att våra varor ofta tillverkas av människor ifrån fattigare länder som inte alls konsumerar på samma nivå. Inte ens i närheten. Dessa människor är världens verkliga underklass. Västvärlden är överklassen. När våra resurser i de rika länderna tar slut, så söker storföteretagerna sig till U-länderna och snor deras resurser. Dessa länder kan ha enorma naturtillgångar, men kanske inte just nu tekniken eller kapitalet som krävs för att bruka dem. Helt okej för att ta dem ”sålänge” säger endel. Sanningen är att vi knappast hjälper dem genom att sno deras tillgångar, samtidigt låter folket bruka dem åt oss för slavlöner.

”Made in China” är kliché många skämtar om. Denna kliché är högsta verklighet, när vi låter fattiga länders folk arbeta åt oss bara av anledningen av att de kostar så mycket mindre. Varorna säljs sedan till marknadspriser i väst och ägarna av produktionen är de stora vinnarna. Kapitalister i den mening som Marx benämner dem – människor som tjänar på att äga, inte på att arbeta – blir mer och mer sann ju mer man funderar över sambanden här i världen.

Världen i stort idag, är så otroligt uppdelad och det är lätt att glömma den fattiga omvärlden när lokala problem tar över. Det är detta klassamhälle som vi glömmer att se.

Eller är det något vi väljer?